Misslyckas, misslyckas inte.
Kategori: Vardag
Så, meningen är att jag ska börja studera nu i höst. 4-6 timmar veckan, en kurs i taget, distans. För er kanske detta låter som en piece of cake men för mig är det ett av dom största stegen jag tagit på många år. Jag längtar så in i helvete samtidigt som ett moln fyllt av oro ständigt befiinner sig ovanför mig. Tänk om jag misslyckas?!
Planen är i alla fall att börja med engelska, vilket jag är väldigt bra på för att sedan gå vidare till matte, svenska, religion, naturkunskap, historia och samhällskunskap. Målet är att får gymnasiebetyg.
Jag hade inte ens en tanke på studier när jag för fyra veckor sedan satte mig i en stol hos min nya psykolog som inledde med att fråga: vad är ditt mål?
Jag tänkte en stund och kom fram till att jag verkligen vill ha betyg från gymnasiet för att sedan studera till socionom. Min nya, helt grymma psykolog ska till och med följa med mig till komvux på torsdag. Kan inte dagarna bara gå fortare.
Så var händer annars Cherryland?
Inte alls mycket. Jag känner mig rätt nere för tillfället och saknaden efter dem jag älskar är stor. Ensamheten äter som vanligt upp mig inifrån så jag spenderar dagarna med kedjerökning, musik, böcker, film och fotografering. Allt för att fylla det där oändliga hålet inom mig. Allt för ofta känner jag mig bortglömd av vänner, jag förstår inte hur svårt det ska vara att visa uppskattning samt kanske lägga någon minut på ett sms eller två. Samtidigt förstår jag hur tröttande det måste vara för dem i min närhet med min sjukdom, mina kaotiska humörsvängningar och den där jävla ångesten som aldrig lämnar mig ifred. Kanske är jag inte värd att få känna mig totalt älskad av någon. Kanske jag får fylla hålet med destruktivt beteende hela mitt liv, kanske inte.
Jag hade inte ens en tanke på studier när jag för fyra veckor sedan satte mig i en stol hos min nya psykolog som inledde med att fråga: vad är ditt mål?
Jag tänkte en stund och kom fram till att jag verkligen vill ha betyg från gymnasiet för att sedan studera till socionom. Min nya, helt grymma psykolog ska till och med följa med mig till komvux på torsdag. Kan inte dagarna bara gå fortare.
Så var händer annars Cherryland?
Inte alls mycket. Jag känner mig rätt nere för tillfället och saknaden efter dem jag älskar är stor. Ensamheten äter som vanligt upp mig inifrån så jag spenderar dagarna med kedjerökning, musik, böcker, film och fotografering. Allt för att fylla det där oändliga hålet inom mig. Allt för ofta känner jag mig bortglömd av vänner, jag förstår inte hur svårt det ska vara att visa uppskattning samt kanske lägga någon minut på ett sms eller två. Samtidigt förstår jag hur tröttande det måste vara för dem i min närhet med min sjukdom, mina kaotiska humörsvängningar och den där jävla ångesten som aldrig lämnar mig ifred. Kanske är jag inte värd att få känna mig totalt älskad av någon. Kanske jag får fylla hålet med destruktivt beteende hela mitt liv, kanske inte.
