Hoppet.
Kategori: Borderline
Enligt min världsbild så är allt svart eller vitt, någon gråzon existerar inte. Jag tycker inte mer eller mindre om något eller någon, jag hatar eller älskar. Jag har Bordeline eller Instabil Peronlighetsstörning som de flesta i dagsläget kallar min så kallade sjukdom. Den sjukdom jag bär på går inte att bota utan endast förenkla. Jag kan aldrig bli frisk men en dag kan det stå "förfriskad Borderline" på mina papper. Borderline innebär att ens självbild är extremt kritisk, att en har svårt att lita på andra människor och ännu svårare att lita på en själv. Borderline innebär också ofta ett destruktivt beteende genemot en själv så som att skära sig, drogmissbruk eller alkoholism. Jag har svårt att hålla kvar vid vänner och skapar ofta kaotiska situationer som kan förstöra relationer.
Allt jag vill är att en dag kunna stå stadigt på denna jord, att jag ska kunna se den gråzon som annars är så omöjligt. Jag vet ännu inte om det är en möjlighet men jag har hoppet kvar och sålänge det finns vid min sida är jag ännu oslagbar.
Jag vet vad jag har att leva för: mina underbara syskonbarn, min fantastiska gudson, personer som jag älskar, fotograferandet, skrivandet och den vackra musiken som ständigt spelas ur mina högtalare.
Sometimes the broken road is the only way to go skrev en gång en vän i en låt. Den låten har etsat sig fast i min hjärna i många år och kommer sitta fast på min näthinna i lika många år. För musiken är det som håller mig vid liv.
Ibland tror jag att vad jag vill och vad jag kan är två olika saker men sanningen är att viljan är oslagbar sålänge hoppet finns kvar.
Trots all tragik jag har varit med om så har jag aldrig tidigare varit så säker om var jag är på väg. Jag vet att en dag kommer jag att sitta på min balkong någonstans i Göteborg, redo att göra staden på natten tillsammans med min kamera och min älskade. För det spelar ingen roll om kärleken är human eller materiell sålänge som kärleken existerar.
